Tonnamnen på den här sidan är internationella bokstavsnamn, och siffran anger oktaven: C4 är mittersta C. B betyder B naturligt (H) och B♭ betyder B bemoll (B).
Båda staplarna visar skriven tonhöjd, på en och samma skala. Den nedre stapeln är det omfång som The Whole Horn räknar som bekvämt för elever — ett omfång, inte ett stängsel.
Barytonsaxofonen noteras i diskantklav, och omfånget i en noterad stämma går från B♭3 till F♯6 — cirka 2,7 oktaver. Det är den uppgift som böcker i instrumentation anger och som en kompositör skriver inom. Den svarar på frågan ”vad kan jag skriva för det här instrumentet”.
Barytonsaxofonen är ett E♭-instrument: den klingar en oktav och en sext lägre. Varje ton i det skrivna omfånget flyttas med samma intervall, så det klingande omfånget är det skrivna omfånget förskjutet i sin helhet — klingande D♭2 till A4. Ingenting trycks ihop eller sträcks ut; ett omfång transponeras på exakt samma sätt som en enskild ton.
Det här är den uppgift som spelar roll när en kompositör kontrollerar om en linje passar, eller när en orkesterledare försöker förstå varför barytonsaxofonen inte kan spela stämman framför sig. Det skrivna omfånget svarar på ”kan jag läsa det här”; det klingande omfånget svarar på ”blir det den tonhöjd jag ville ha”.
| Ton | Skrivet | Klingar |
|---|---|---|
| Lägsta noterade ton | B♭3 | D♭2 |
| Högsta noterade ton | F♯6 | A4 |
| Lägsta ton som är bekväm för elever | B♭3 | D♭2 |
| Högsta ton som är bekväm för elever | F♯6 | A4 |
På de flesta instrument skiljer sig det noterade omfånget från det omfång som en spelare under utveckling behärskar, och att låtsas något annat är hur en stämma blir ospelbar för den sektion den skrevs för. Det här är ett av undantagen, av ett skäl som är specifikt för instrumentet: på saxofonen är toppen av det noterade omfånget gränsen till altissimo. Skrivet F♯6 är den sista ton som själva klaffarna ger — allt ovanför görs med munhålans form och övertonsgrepp i stället för med fler klaffar. Det finns alltså inget band av vanliga toner att dra av överst här: hela det klaffade omfånget är omfånget. The Whole Horn räknar B♭3 till F♯6 som det bekväma skrivna omfånget för elever på barytonsaxofon, klingande D♭2 till A4.
Det är ett omfång, inte ett stängsel. Det är där en spelare under utveckling är så trygg att tonen inte är det svåra — ingen gräns som instrumentet sätter och ingen begränsning som någon ska få höra att den har. Båda ändar flyttas utåt med övning, i olika takt, och av andra skäl överst än nederst. En elev som inte når F♯6 i dag är inte utanför omfånget; eleven är på väg dit.
Den högsta ton som vanligen skrivs för barytonsaxofonen är F♯6, som klingar som A4. Det är toppen av det noterade omfånget, som är en utgivningskonvention snarare än ett mått: det är tonen över vilken en kompositör inte längre kan förutsätta att spelaren har den.
Barytonsaxofonen läser samma skrivna toner som altsaxofonen och klingar en oktav lägre, så familjens tak vid F♯6 och dess altissimo-register gäller även här. Den vanligare frågan i andra änden är det låga A: många moderna barytonsaxofoner har en förlängning ner till lågt A under det skrivna B♭, och en stämma som kräver den kräver ett bestämt instrument snarare än en bestämd spelare.
Det noterade omfånget — skrivet B♭3 till F♯6 — är samma uppgift som den här webbplatsen redan publicerar i transponeringstabellen för blåsorkester, och de två sidorna läser den ur en och samma tabell så att de inte kan säga emot varandra. Det är det vanliga omfång som de här instrumenten undervisas och noteras i.
Det bekväma omfånget för elever — skrivet B♭3 till F♯6 — är The Whole Horns egen instrumenttabell, den som själva appen läser. Dess rubrik anger konventionen: lo/hi = WRITTEN MIDI, learner-comfortable. Det är en publicerad intern uppgift med en uttalad filosofi, inte en uppskattning som skrivits för att fylla ett stycke.
Det klingande omfånget härleds här ur det skrivna omfånget med hjälp av intervall, och lagras inte — en lagrad andra kopia är en kopia som kan säga emot den första.
Det vanliga skrivna omfånget för barytonsaxofonen är B♭3 till F♯6, cirka 2,7 oktaver. Dessa skrivna toner klingar som D♭2 till A4.
Den högsta ton som vanligen skrivs för barytonsaxofonen är F♯6, som klingar som A4. Det är överkanten av det omfång som stämmor noteras i. Det är ingen fysisk gräns — se nedan vad som flyttar taket.
Den lägsta tonen i det vanliga skrivna omfånget är B♭3, klingande D♭2. The Whole Horn räknar B♭3 som den lägsta skrivna ton som är bekväm för elever.
The Whole Horns bekväma skrivna omfång för elever på barytonsaxofon är B♭3 till F♯6, klingande D♭2 till A4. Där är en spelare under utveckling trygg — det är inget stängsel. Ändarna flyttas utåt med övning, och de flyttas i olika takt för olika spelare.
Nej. Barytonsaxofonen i E♭ · klingar en oktav och en sext lägre, så det skrivna omfånget B♭3 till F♯6 klingar som D♭2 till A4.
Cirka 2,7 oktaver i det vanliga skrivna omfånget, från B♭3 till F♯6. The Whole Horn räknar hela det omfånget som bekvämt för elever.
The Whole Horn spelar alla tolv durskalor i barytonsaxofonens eget skrivna tonhöjd och i diskantklav, så det du läser är det du spelar.
Skaffa appen → Alla instruments omfång