Tonnamnen på den här sidan är internationella bokstavsnamn, och siffran anger oktaven: C4 är mittersta C. B betyder B naturligt (H) och B♭ betyder B bemoll (B).
Ett transponerande instrument är ett instrument vars skrivna toner inte motsvarar den klingande tonhöjden. Barytonsaxofonen är ett sådant: den klingar en oktav och en stor sext (tjugoen halvtoner) lägre än skrivet. Läs ett skrivet C så hör publiken klingande E♭.
Därför kallas det ett E♭-instrument: ett skrivet C ger tonen E♭, den tonart instrumentet är byggt kring.
Den mest användbara varianten på en repetition är den omvända riktningen — orkesterledaren anger en klingande tonhöjd och du behöver veta vad du ska läsa. Lägg till en oktav och en stor sext:
| Klingande tonhöjd (klingar) | Barytonsaxofon läser |
|---|---|
| Klingande B♭ | G |
| Klingande E♭ | C |
| Klingande F | D |
| Klingande C | A |
| Klingande A♭ | F |
| Klingande G | E |
| Klingande D | B |
Mönstret ändras aldrig: barytonsaxofonen läser en oktav och en stor sext ovanför den klingande tonhöjden. Att ta in den här tabellen är ett av de snabbaste sätten att känna sig hemma i en blåsorkester eller ett jazzensemble.
Barytonen är den E♭-saxofon som ligger en oktav under altsaxofonen, så de två läser exakt samma skrivna toner och barytonen klingar bara en oktav lägre. Det är hela poängen med Adolphe Sax konstruktion: ett greppsystem över fyra storlekar, där transponeringen gör jobbet i stället för spelaren.
Det vanliga skrivna omfånget för barytonsaxofonen är B♭3 till F♯6 — klingande en oktav och en stor sext lägre. Det är det omfång som stämmor noteras i, och det som både de här sidorna och appen använder.
Eftersom barytonsaxofonen transponerar har varje skala du övar ett skrivet namn och ett klingande namn. Det snabbaste sättet att bygga flyt är att öva de tolv durskalorna i instrumentets eget skrivna tonhöjd och höra varje ton så som den verkligen klingar. Se övningssidan för skalor på barytonsaxofon, eller läs om metoden bakom att behärska alla tolv tonarter.
Barytonsaxofonen står i tonarten E♭. Ett skrivet C klingar som E♭, en oktav och en stor sext lägre än skrivet.
Den klingar en oktav och en stor sext — tjugoen halvtoner — lägre än skrivet. För att lägga en melodi i klingande tonhöjd på barytonsaxofonen skriver man den en oktav och en stor sext högre än den klingar.
Ett skrivet G. Klingande B♭ ligger en oktav och en stor sext under skrivet G, så den tonen klingar B♭.
Ja. Skriven och klingande tonhöjd skiljer sig åt: barytonsaxofonen klingar en oktav och en stor sext lägre än tonen på notbladet.
Det vanliga skrivna omfånget är B♭3 till F♯6. Det är det som står på notbladet; de klingande tonerna ligger en oktav och en stor sext lägre.
The Whole Horn spelar alla tolv durskalor i barytonsaxofonens skrivna tonhöjd, så att du hör klingande tonhöjd medan du läser noter för barytonsaxofon.
Skaffa appen → Hela transponeringstabellen