Tonnamnen på den här sidan är internationella bokstavsnamn, och siffran anger oktaven: C4 är mittersta C. B betyder B naturligt (H) och B♭ betyder B bemoll (B).
Båda staplarna visar skriven tonhöjd, på en och samma skala. Den nedre stapeln är det omfång som The Whole Horn räknar som bekvämt för elever — ett omfång, inte ett stängsel.
Eufoniet noteras i basklav, och omfånget i en noterad stämma går från E2 till B♭4 — cirka 2,5 oktaver. Det är den uppgift som böcker i instrumentation anger och som en kompositör skriver inom. Den svarar på frågan ”vad kan jag skriva för det här instrumentet”.
Eufoniet noteras i klingande tonhöjd, så det skrivna och det klingande omfånget är samma toner: E2 till B♭4 i båda fallen. Det finns inget att räkna om.
Det är värt att säga rakt ut, eftersom det är frågan folk faktiskt ställer. På ett transponerande instrument är de två omfången olika och båda anges, vilket är varför omfångsuppgifter från olika håll så ofta skiljer sig åt med ett helt intervall. Här kan de inte det.
| Ton | Skrivet | Klingar |
|---|---|---|
| Lägsta noterade ton | E2 | E2 |
| Högsta noterade ton | B♭4 | B♭4 |
| Lägsta ton som är bekväm för elever | F2 | F2 |
| Högsta ton som är bekväm för elever | B♭4 | B♭4 |
Det noterade omfånget och det omfång som en spelare under utveckling behärskar är inte samma sak, och att låtsas något annat är hur en stämma blir ospelbar för den sektion den skrevs för. The Whole Horn räknar F2 till B♭4 som det bekväma skrivna omfånget för elever på eufonium.
Det är ett omfång, inte ett stängsel. Det är där en spelare under utveckling är så trygg att tonen inte är det svåra — ingen gräns som instrumentet sätter och ingen begränsning som någon ska få höra att den har. Båda ändar flyttas utåt med övning, i olika takt, och av andra skäl överst än nederst. En elev som inte når B♭4 i dag är inte utanför omfånget; eleven är på väg dit.
Brittiska brassband läser eufoniet i diskantklav som ett transponerande B♭-instrument, klingande en stor nona lägre än skrivet — precis som en tenorsaxofon, och utifrån samma skrivna toner som en B♭-kornettstämma. Instrumentet ändras inte; notationen gör det.
| Notation | Skrivet omfång | Klingar |
|---|---|---|
| Basklav, klingande tonhöjd | E2 till B♭4 | E2 till B♭4 |
| Diskantklav, i B♭ | F♯3 till C6 | E2 till B♭4 |
Läs de två kolumnerna för klingande tonhöjd mot varandra: de är identiska, eftersom de beskriver ett och samma instrument. En eufoniumspelare som växlar mellan en blåsorkester och ett brassband läser två olika notblad för exakt samma toner.
Den högsta ton som vanligen skrivs för eufoniet är B♭4. Det är toppen av det noterade omfånget, som är en utgivningskonvention snarare än ett mått: det är tonen över vilken en kompositör inte längre kan förutsätta att spelaren har den.
Eufoniets omfång motsvarar tenortrombonens, och liksom trombonen har det ett användbart pedalregister under det skrivna omfånget. Instrumentets verkliga variabel är inte omfånget utan antalet ventiler: ett kompenserande eufonium med fyra ventiler fyller ut tonerna mellan det vanliga omfångets botten och pedaltonerna, vilket ett instrument med tre ventiler inte kan spela rent.
Det noterade omfånget — skrivet E2 till B♭4 — är samma uppgift som den här webbplatsen redan publicerar i transponeringstabellen för blåsorkester, och de två sidorna läser den ur en och samma tabell så att de inte kan säga emot varandra. Det är det vanliga omfång som de här instrumenten undervisas och noteras i.
Det bekväma omfånget för elever — skrivet F2 till B♭4 — är The Whole Horns egen instrumenttabell, den som själva appen läser. Dess rubrik anger konventionen: lo/hi = WRITTEN MIDI, learner-comfortable. Det är en publicerad intern uppgift med en uttalad filosofi, inte en uppskattning som skrivits för att fylla ett stycke.
Det klingande omfånget härleds här ur det skrivna omfånget med hjälp av intervall, och lagras inte — en lagrad andra kopia är en kopia som kan säga emot den första.
Det vanliga skrivna omfånget för eufoniet är E2 till B♭4, cirka 2,5 oktaver, och skrivet och klingande är detsamma eftersom instrumentet noteras i klingande tonhöjd.
Den högsta ton som vanligen skrivs för eufoniet är B♭4. Det är överkanten av det omfång som stämmor noteras i. Det är ingen fysisk gräns — se nedan vad som flyttar taket.
Den lägsta tonen i det vanliga skrivna omfånget är E2. The Whole Horn räknar F2 som den lägsta skrivna ton som är bekväm för elever.
The Whole Horns bekväma skrivna omfång för elever på eufonium är F2 till B♭4. Där är en spelare under utveckling trygg — det är inget stängsel. Ändarna flyttas utåt med övning, och de flyttas i olika takt för olika spelare.
Ja. Eufoniet noteras i klingande tonhöjd, så E2 till B♭4 är både det skrivna och det klingande omfånget.
Cirka 2,5 oktaver i det vanliga skrivna omfånget, från E2 till B♭4. Det bekväma omfånget för elever är smalare, från F2 till B♭4.
The Whole Horn spelar alla tolv durskalor i eufoniets eget skrivna tonhöjd och i basklav, så det du läser är det du spelar.
Skaffa appen → Alla instruments omfång