Tonnamnen på den här sidan är internationella bokstavsnamn, och siffran anger oktaven: C4 är mittersta C. B betyder B naturligt (H) och B♭ betyder B bemoll (B).
Båda staplarna visar skriven tonhöjd, på en och samma skala. Den övre stapeln tonar ut i stället för att ta slut: instrumentets botten är exakt, toppen är inte alls fast.
Kontrabasen noteras i basklav. Omfånget har en exakt botten och en öppen topp: den lägsta tonen är E2, som är den lägsta öppna strängen och därför en egenskap hos stämningen snarare än hos spelaren. Ovanför den fortsätter omfånget helt enkelt — det finns ingen ton där instrumentet tar slut.
Därför går omfångsuppgifter för stråkinstrument så ofta isär. Två källor som anger olika toppar motsäger vanligen inte varandra; de beskriver orkesterstämmor och solostämmor, som verkligen skiljer sig åt.
Kontrabasen är ett C-instrument: den klingar en oktav lägre. Varje ton i det skrivna omfånget flyttas med samma intervall, så det klingande omfånget är det skrivna omfånget förskjutet i sin helhet — klingande E1 till G3. Ingenting trycks ihop eller sträcks ut; ett omfång transponeras på exakt samma sätt som en enskild ton.
Det här är den uppgift som spelar roll när en kompositör kontrollerar om en linje passar, eller när en orkesterledare försöker förstå varför kontrabasen inte kan spela stämman framför sig. Det skrivna omfånget svarar på ”kan jag läsa det här”; det klingande omfånget svarar på ”blir det den tonhöjd jag ville ha”.
| Ton | Skrivet | Klingar |
|---|---|---|
| Lägsta noterade ton | E2 | E1 |
| Lägsta ton som är bekväm för elever | E2 | E1 |
| Högsta ton som är bekväm för elever | G4 | G3 |
Utan fast topp finns det inget noterat omfång att mäta en spelare mot, så den användbara uppgiften är den andra: var en spelare under utveckling faktiskt är trygg. The Whole Horn räknar E2 till G4 som det bekväma skrivna omfånget för elever på kontrabas, klingande E1 till G3.
Det är ett omfång, inte ett stängsel. Det är där en spelare under utveckling är så trygg att tonen inte är det svåra — ingen gräns som instrumentet sätter och ingen begränsning som någon ska få höra att den har. Båda ändar flyttas utåt med övning, i olika takt, och av andra skäl överst än nederst. En elev som inte når G4 i dag är inte utanför omfånget; eleven är på väg dit.
Det finns ingen enskild högsta ton att ange. Den här sidan anger den exakta botten och avstår från att ange en topp, eftersom toppen inte är en egenskap hos kontrabasen — den är en egenskap hos stycket och spelaren.
Den intressanta variabeln på kontrabasen är botten, inte toppen. Skrivet E2 är den lägsta öppna strängen på ett vanligt fyrsträngat instrument, men orkesterstämmor går regelbundet under den — vilket är varför många basar har en C-förlängning på E-strängen, och varför femsträngade instrument med ett lågt B finns. En stämma skriven under E2 kräver ett bestämt instrument. Uppåt finns ingen fast gräns, som på varje stråkad sträng.
Den lägsta tonen — E2 — kommer från kontrabasens egen stämning. Ensam bland stråkinstrumenten är den stämd i kvarter, till E1, A1, D2 och G2 klingande — och den noteras en oktav högre än den klingar, så den lägsta öppna strängen visas på notbladet som E2. Wikipedias artikel anger båda uppgifterna: basen är ”tuned in fourths … rather than fifths” och är ”typically notated one octave higher than tuned to avoid excessive ledger lines below the staff.”
Ingen högsta ton anges här. En stråkad sträng har inget övre stopp, och de uppgifter som olika instrumentationsböcker ger för toppen går isär eftersom de beskriver olika saker — orkestersektionens stämmor, solostämmor eller greppbrädans fysiska gräns. I stället för att välja en och presentera den som omfånget anger den här sidan den exakta botten och säger rakt ut att toppen inte är fast.
Det bekväma omfånget för elever — skrivet E2 till G4 — är The Whole Horns egen instrumenttabell, den som själva appen läser. Dess rubrik anger konventionen: lo/hi = WRITTEN MIDI, learner-comfortable.
Det klingande omfånget härleds här ur de skrivna uppgifterna med hjälp av intervall, och lagras inte — en lagrad andra kopia är en kopia som kan säga emot den första.
Kontrabasens lägsta ton är E2, bestämd exakt av stämningen — det är den lägsta öppna strängen, klingande E1. Det finns ingen fast högsta ton, eftersom en stråkad sträng saknar övre stopp. The Whole Horn räknar E2 till G4 skrivet som det bekväma omfånget för elever, klingande E1 till G3.
Det finns ingen enskild högsta ton för kontrabasen. Det är en stråkad sträng: toppen beror på hur högt upp på greppbrädan spelaren går, och flageoletter förlänger den ännu mer, så publicerade uppgifter går isär. Den här sidan anger inget tak som den inte kan belägga. The Whole Horn räknar G4 som den högsta skrivna ton som är bekväm för elever.
Den lägsta tonen är skrivet E2, klingande E1, och till skillnad från toppen är den exakt: det är den lägsta öppna strängen, så det enda sättet att komma under den är att stämma om strängen.
The Whole Horns bekväma skrivna omfång för elever på kontrabas är E2 till G4, klingande E1 till G3. Där är en spelare under utveckling trygg — det är inget stängsel. Ändarna flyttas utåt med övning, och de flyttas i olika takt för olika spelare.
Nej. Kontrabasen klingar en oktav lägre, så det som skrivs och det som klingar skiljer sig åt med det intervallet — dess lägsta ton är skrivet E2 och klingar E1.
Det finns inget fast svar, eftersom kontrabasen inte har någon fast högsta ton. Från den lägsta tonen, E2, går omfånget så högt som spelaren tar det. The Whole Horns bekväma omfång för elever är E2 till G4.
The Whole Horn spelar alla tolv durskalor i kontrabasens eget skrivna tonhöjd och i basklav, så det du läser är det du spelar.
Skaffa appen → Alla instruments omfång